Klockan är strax efter fem på morgonen när Göreme sakta vaknar. Det är bitande kallt, minus nio grader, och snön knarrar under skorna hos människorna som samlats längs vägarna. De dricker te ur små glas, kontrollerar sina mobilbatterier och väntar. Ingen vet exakt vad som kommer att hända – bara att något är på väg.
Ljus börjar sippra in över Centrala Anatolien. I gryningsdiset framträder ett landskap som lika gärna kunde vara hämtat från en saga: spetsiga klippformationer, urholkade av tusentals år av vind och vatten, reser sig ur marken som jättelika svampar och förstenade figurer. Enligt legenden var det här gudarnas lekplats. I dag är det Kappadokien.
Ett tunt lager snö – som florsocker – gör de vulkaniska formerna ännu mer overkliga. Här finns hundratusentals så kallade tufaklippor, och genom historien har människorna inte bara levt bland dem utan i dem. Bostäder, kyrkor och gömställen har huggits direkt in i berget. Området blev världsarv 1985, men känslan är tidlös.
Vi är här för att utforska landskapet bortom de upptrampade stigarna, tillsammans med nya Porsche Macan 4S. Det är en bil byggd för kontraster: högteknologisk, elektrisk – och samtidigt redo för terräng.
När bilens Matrix LED-strålkastare sveper över de första klipporna utanför Göreme är soluppgången nära. Vid ratten sitter Atıl Ulaş Cüce, guide och Kappadokien-kännare sedan nästan 30 år. Han har lett otaliga resenärer genom området, även Porsche-förare, men aldrig så här långt bort från asfalten, försäkrar han.
Vägen blir snabbt smalare, spåren djupare. Underlaget övergår i gropar och sten. Atıls panna rynkas – tills två snabba tryck på mittskärmen förändrar allt. Terrängläget aktiveras. Fyrhjulsdriften finjusteras elektroniskt, markfrigången höjs och bilen anpassar sig till underlaget med en självklarhet som får oron att släppa.
Macan 4S rör sig lugnt och kontrollerat, trots att landskapet runt oss blir allt vildare. Från kupén ser vi hur krävande spåren är, men känner det knappt i chassit. Tekniken arbetar i bakgrunden – föraren kan fokusera på upplevelsen.
Plötsligt ringer Atıls telefon. Signalen alla väntat på. Ballongerna kommer att flyga.
Vi parkerar på en höjd och ser dalen fyllas av fordon: bussar, gamla jeepar med ballongkorgar på släp, rosa amerikanska cabrioleter från 1970-talet. Chaufförer riggar provisoriska omklädningsrum av tältduk. Luftballongsfärder är Kappadokiens största attraktion numera – och mycket handlar om att få den perfekta bilden.
När de första ballongerna lyfter fylls himlen av färg. Brännarflammor lyser upp de stora ballongerna inifrån och skapar ett nästan overkligt vykortsmotiv. Hundratals meter ovanför marken svävar de ljudlöst över klipporna, medan solen långsamt stiger. Mitt i allt står Macan 4S i Oak Green Metallic – som ett framtidsobjekt placerat i ett uråldrigt landskap.
– Det är som inget annat, eller hur? säger Atıl, med samma förundran i blicken som första gången han såg detta, för decennier sedan.
I dag är omkring hundra ballonger i luften samtidigt. En bisvärm på jakt efter nektar, över samma blomma.
Vi följer en av ballongerna till dess landningsplats, genom ett landskap där klipporna står som tysta väktare. Här vandrade Atıl förr med sina gäster. Nu kommer många enbart för ballongerna. Tiderna förändras, säger han – och rycker lite på axlarna.
Ballongen landar mjukt. Piloten Çağlar Aksoylu, före detta basketspelare, ler brett när passagerarna applåderar. Han har flugit i fyra år och är med och utvecklar ballonger och brännare lokalt.
– Jag svävar på ett moln varje dag, säger han.
Kontrasten kunde knappast vara större när vi senare rullar in på landsvägen mot byn Ayvali. Här ligger Green Garden, en restaurang som tycks stå utanför tiden. Güler Gürbüz möter oss med ett varmt leende. Hon lagar traditionell kappadokisk mat i en sällsynt utomhusugn av terrakotta – en av bara två kvar i regionen. Lammgryta, långsamt tillagad i lergryta, serveras med grönsaker och vitlök. En smak av platsen, lika äkta som klipporna utanför.
På vägen tillbaka visar Macan sin andra sida: tyst, mjuk, komfortabel. Luftfjädringen och chassiregleringen växlar obemärkt mellan sport och vila. Bakaxelstyrningen gör bilen smidig även på smala bygator.
Senare leder Atıl oss ner i en smal ravin. På klippväggen står ett telefonnummer målat.
– Bärgare, för hyrbilar, förklarar han torrt. Det behövs ofta.
Macan 4S tar sig ner – och upp igen – utan dramatik.
Kvällen avslutas i Göreme, där bilen kopplas in vid en av de få laddstationerna. Det får ta den tid det tar. I morgon finns inga tider att passa.
Hotellet ligger bara några minuter bort till fots. Amber Cave Suites, som drivs av Zehra Daşdeler, är inhugget direkt i de så kallade sagoskorstenarna. Här sover gäster i grottor – med modern komfort och en utsikt som känns som hämtad ur en dröm.
Zehra berättar om hur turismen förändrats.
– Förr stannade folk i veckor. Nu är det ofta bara en natt. Bilder för Instagram. Men även det kommer att förändras igen.
Hennes ord dröjer kvar när solen nästa morgon åter klättrar över klipporna. Med fulladdat batteri och terrängläget aktiverat rullar vi ut i gryningen igen, i lugn takt.
Solen studsar mellan stenformationerna, ljuset förändras från sekund till sekund. Det är då man förstår varför platsen kallas magisk.
Kappadokien är fortfarande gudarnas lekplats. Och ibland – om man tar sig bortom asfalten – får man låna den en stund.
